Life is…

Med armarna rakt ut från min kropp låg jag på rygg och såg en fantastiskt blå himmel. Jag kippade efter andan. Luften kom in i min kropp men den kom aldrig ut igen. Jag bara låg där och väntade på att jag skulle kunna börja andas normalt igen. Tankar som att jag skulle bli en grönsak kom efter ett tag. Jag ville inte gå in i medvetslösheten. Visst hade jag tappat andan förut, men aldrig så här länge. Paniken kom, men helt plötsligt från ingenstans kom en kraft i mig som är helt oförklarlig, och ett vrål kom någonstans in ifrån mig och ut genom mina läppar. Luften och vrålet blandades ihop och åkte äntligen ut i den kalla luften. Jag kunde andas igen.

Jag kände hur mina glasögon satt på sned och på något oförklarligt sätt lyckades de inte gå sönder. Satte rätt dem på näsan och kände att jag kunde vrida på huvudet. Slängde av mig hjälmen och väntade på Linda skulle dyka upp.  Jag försökte att ta mig upp, men kunde inte vrida mig åt något håll. Jag tänkte att bara jag får vila lite så kommer jag snart på benen.

Marken jag låg på var hård och kall. Jag kände hur kylan åt sig in under kläderna och började ta tag om huden. Jag försökte åter igen att lyfta mig men förgäves. Jag kunde böja vänster ben och låg mer på den högra sidan. Linda och Michaela kom med ridtäcken för att jag skulle hålla värmen. De ville ringa ambulansen. Det ville inte jag. Jag trodde det var en ”dösmäll”, och att det onda skulle gå över efter ett litet tag. Det gjorde ju inte så ont när jag väl låg där, det var mest kallt och det var när jag väl skulle försöka ta mig upp som det kändes. Jag till och med bad Linda ta ett kort på mig när jag låg där så att jag kunde lägga ut den här på bloggen.

Michaela ringde i alla fall till Ambulansen och jag tyckte det var onödigt. Jag tänkte att Gud, vad pinsamt att de får åka ända hit och så är det inget fel på mig. Att när de väl är här så står jag säkerligen på benen…

I väntan på amulans. Som ni ser så finns till och med ett leende med..

Fortsättn. följer

LH

Som det snöar ute. Det är helt galet och fint. Jag sover längre på mornarna med för bilarna hörs inte lika mycket när det är så mycket snö. Härligt. Jag har väl egentligen inte gjort annat än sovit denna vecka känns det som. Började jobba i måndags och efter varje dag när jag kommit hem från jobbet så har jag varit helt förstörd. Trött som fan och ont! Igår var ingen bra dag. Då svetsades det i ryggen precis hela dagen. Ja, det känns så. Att det är små tomtar som håller på och svetsar ihop ryggen på mig. Det bränner något så in i helvete. Så fredagsmyset igår var inte annat än vila och sömn från det jag kom hem tills i morse klockan tio.

De hann nog svetsa färdigt inatt antar jag för idag har det varit lugnt. Var hos Camilla och Stefan och barnen på besök. Det var hur längesen som helst sen vi sist sågs. Det var riktigt trevligt att få tjöta igen:)

En långpromenad i snöyran med mina Mukluks blev det. Blev riktigt hungrig och kände hur blodsockret sjönk så på vägen hem fick Stefan på Statt ett besök och det blev Take away. Kycklingwok med nudlar blev min middag idag.

LH