Life is…

Det har varit jag och syster som gjort de olika loppen i Tjejklassikern, men nu när vi skulle åka tjejvasan blev hon sjuk. Där emot följde hon med och hejade på mig:)

Jag startade och jag kom i mål med en sliten kropp, minst sagt! Konditionsmässigt var det inga problem, men min styrka i framför allt i ryggslutet var svag. Jag hade sendrag till och från i tricepsen de sista fyra kilometrarna  när jag stakade, fotlederna låste sig här och var, men jag tog mig i mål och det var det som var mitt mål!

Jag startade i näst sista gruppen och det var 1 grad varmt. ca 7000 åkare hade åkt innan mig så spåren fanns bara till och från. Det var riktigt tråkigt. Perfekt för att skejta var det, men det får man ju inte..:( I alla fall, efter en kilometer uppför känner jag att jag inte har nog med fäste, så det var bara att hoppa till sidan och kleta på lite extra. Då gick det bättre, men den första milen var den längsta milen i mitt liv.

När jag kom till första dryckesdepån tänkte jag slänga in skidorna för vallning, men det var alldeles för lång kö så jag fick själv kleta på lite extra igen. Den andra milen kändes lite bättre med skidorna. Vid tredje depån lämnade jag in skidorna och sen var det bara att härda ut med sendrag och stel nacke och stela fotleder in i mål!

Jag bemästrade varje nedförsbacke och var inte alls rädd för att ramla som så många andra var. Det bildades alltid kö vid nedförsbackarna. Man fick stå och vänta på sin tur för att ta sig ner. Många tog av sig skidorna och gick ner. De som kom bakifrån hade svårt att bromsa så en av dem körde rakt på mig när jag stod och väntade och ramlade pladaskt ner på svanskotan. Jävlar vad jag skrek. Detta hände efter ca 7 km och där och då trodde jag inte att jag skulle lyckas ta mig igenom resten, men jag kom upp på benen och åkte vidare.

Jag & syster                                       Före start                                       Efter start

Idag sitter jag här med förbannat onda kotutskott. De fick sig väl en rejäl törn efter fallet och drog väl isär en bit av läkningen efter olyckan i november. Jag är nöjd med min insats med tanke på att jag stod på skidorna för första gången i år i slutet av januari. Och det bästa av allt är att jag kommer göra en bättre insats nästa år då jag kan få träna inför loppet. Har nämligen bestämt att inte hoppa upp på någon häst igen. Möjligtvis en Shetlandsponny…så jag kan sätta ner fötterna när jag vill att den ska stanna;)

Jag kan nu titulera att jag gjort en Tjejklassiker!

När jag kom hem igår blev jag bjuden på fantastiskt god mat av en fantastiskt härlig person!

Life is sweet!

LH

This entry was posted on söndag, februari 27th, 2011 at 18:13 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.