Vaknade än en gång av smärtan. Igår kväll kändes det som jag gick in i väggen, ett bakslag på något vis. Illamåendet tog över så fort huvudet lämnade kudden. Jag har börjat kunna lokalisera vart exakt någonstans jag har ont. Tidigare var det bara jävligt ont på hela vänstra sida. Kan inte sitta eller sittligga någon längre stund för då känns det i svanskoteområdet. Kan inte ligga på sidan för då är det revbensområdet som säger ifrån. I alla fall låg där och hörde att personalen hade fullt upp med någon ny patient som hade ont. Tänkte att det kanske ger med sig och försökte verkligen somna om men smärtan gjorde sig stadigt påmind samt att jag hörde varenda ord som sades utanför. Jag kände att den nya patienten var säkert i större behov av hjälp än mig så jag försökte verkligen att inte ringa på klockan, men var till slut illa tvungen. En dos morfin och ett par öronproppar fick jag. Kände ganska snabbt hur avslappnad jag blev och det tog inte lång tid till det att jag somnade ifrån smärtan och alla ljud.
Vaknade sedan helt utslagen. Varenda kota i ryggen skrek liksom revbenen och jag kunde inte röra mig. Tårarna rann sakta nerför kinderna och jag kände mig besviken på mig själv för att jag inte kunde ta mig upp i sittande ställning. Har ju klarat det de andra dagarna och positiviteten har hägrat, men idag var allt liksom bortblåst. Ville göra hinna gå på toa innan frukosten, men brickan kom in och jag berättade att det gör mer ont än någonsin och att jag inte kommer upp. Morfin hämtades och en halv dos injecerades och medans sköterskan satt och pratade med mig kände jag hur jag allt mer lyckades slappna av och att jag till slut kom upp ur sängen. Efter toabesöket smakade kaffet fantastiskt.
Nu sitter jag här i en stol och har precis kommit från röntgen. En ny lungröntgen. De vill se att allt är ok innan jag flyttas till nästa avdelning som troligtvis blir Avd. 8.
Nu kommer Marie snart till mig på besök:-)
Trevlig lördag på er!
LH
