Life is…

Jag kan, men törs inte. Jag vill, men kan inte. Jag är rädd, men vet att jag kan. Ena dagen ja, andra dagen nej. Det är märkligt, men det är väl så livet är..

LH

Jag och mamma har varit på julkonsert i Eda kyrka. Det var så fint när vi kom dit. Försökte ta några bra bilder men icke heller. All snö och ljus som omringade kyrkan gjorde att jag äntligen började få lite julstämning. Det var fullsatt i kyrkan och en tjej inledde med ett solo. Jättefint var det, men när hon slutade sjunga, ja då satt vi där tysta… Sen hälsade körledaren oss välkomna till denna julkonsert och körerna avlöste varandra med fantastisk fin musik. Men efter varje uppträdande var det lika tyst. Det jag vill komma fram till är att varför ska det vara så förbannat stelt i våra svenska kyrkor för. Ska vi inte uppskatta varandra för det vi gör och kunna få applådera efter låtarna? Sen tyckte jag väl att körerna också vara för stela. De sjunger om gläde men ser inte det minsta glada ut. De stod (inte alla) mest rakt upp och ner och rörde på munnen.. De såg nästan ut som om de var tvingade att stå där. Hur man kan stå alldeles stilla när man sjunger eller lyssnar på musik är för mig en gåta för det kan absolut inte jag!! Är det för att de uppträder i kyrkan som de är så stela? Ser det annorlunda ut om de uppträder på en öppen plats?  Applåderna kom till slut, men det var först när konserten var slut..

Jag kan förstå varför folk drar sig för att gå till kyrkan som ändå ska vara en plats där man ska känna samhörighet och värme i. För när man kommer in i kyrkan så ska det vara så tyst och skulle man mot förmodan hosta eller prata med den man sitter bredvid tittar folk lite lätt besvärat på en.  Vore inte kyrkan en fantstisk plats att lära känna människor och att få skratta tillsammans och få ge utlopp för den glädje eller sorg man känner? Utlopp för dessa känslor är idag vid bröllop, dop och begravningar, men sen då? Alla andra dagar när det är konserter eller för den delen gudstjänster, kan vi inte få skratta tillsammans och när det är slut gå ut genom dörren och reflektera med den man satt framför, bakom eller bredvid om hur vi tyckte underhållningen var?

Jag minns när Arne Rubin var präst en kort period i Eda kyrka. Jag var där en midnattsmässa och jag skrattade så jag grät. Han uppmuntrade till applåder och skratt. Ett minne jag aldrig kommer att glömma:) Sen att han fick sluta för att hanm, som det sägs, förskingrade pengar hör inte till saken. Han gjorde den midnattsmässan oförglömlig för många. Han vågade nämligen göra något annorlunda!

Kanske jag ska bli präst och ordna upp i saker och ting!

God natt!

LH